Det finns ett blogginlägg jag tänkt att skriva länge. Jag har planerat och gjort upp en text i mitt huvud. Jag vet vad jag vill säga men jag är rädd för att säga det. Ämnet är så känsligt och jag vet att jag kommer trampa någon på tårna. Det handlar nämligen om vikt. Vikt, kroppstyper och ideal
Å ena sidan är idealet en halvsvält brud med revben, höftben och en avokado till middag.
Å andra sidan är idealet att vara stolt över ens kurviga kropp. Man ska ha lite att nypa i, vara en riktig kvinna.
Jag blir bara sliten itu. Den ena sidan tycker att man sa vara smal, som jag är. Även om jag inte är speciellt vältränad så har jag mitt thigh gap och mina höftben.
Jag är inte halvsvulten som Victoria's Secret modellerna dock, hah.
Den andra sidan säger att jag är äcklig, motbjudande och att ingen kille vill ha mig, de vill ha riktiga kvinnor. Inga ben som jag.
Jag ska alltså hata min kropp samtidigt som jag ska älska den.
Om jag säger att jag upprörd över att jag behöver använda barnkläder eftersom allt annat är för stort på min smala överkropp. Ja då skryter jag om att jag är smal i de ögon som vill bli smalare.
Det var nämligen det jag ville skriva först. Att jag är upprörd över att jag köpte en ny tshirt igår som ser ut som ett tält över min mage och den är i storlek S. Det var då tanken på detta inlägg kom upp igen. Jag känner att jag inte kan skriva det. Jag kan inte säga att jag har problem med att mina kläder är förstora även i den minsta storleken.
En annan sak jag tänkt på är varför är det okej att säga åt mig att äta mer, att gå upp i vikt?
"Jag tror inte du äter tillräckligt"
"Du försöker inte gå upp i vikt"
"Du skulle vara så mycket snyggare med några extra kilo"
Nu har jag inga vänner som skulle behöva gå ner i vikt men om jag hade det hade de verkligen inte varit mina vänner efter jag sagt att de skulle bli så mycket snyggare om de gick ner ett par kilo.
"Du skulle kunna gå
ner 5-10 kilo och det skulle ändå inte synas på dig!" Är det något man säger till någon man håller kär? Skulle inte tro det. Även har jag fått höra det ett antal gånger. Fast då gå upp 5-10 kilo.
Jag tar inte åt mig om vad "samhället" tycker är vackert eller inte. Jag tar dock åt mig om vad folk i min närhet säger. Eller jag blir upprörd över att jag ska få höra att jag måste förbättra min kropp men om jag skulle säga det tillbaka fast omvänt, då bryter helvetet löst.
För fyra- år sen behövde jag pepp. Jag mådde dåligt och åt inte som jag skulle. Men jag är inte 15 längre. Jag är snart 20 och jag äter vad jag vill och hur mycket jag vill. Jag är lycklig och stark.
Alla är olika och vackra. Varför är inte det målet? Att alla ska vara friska och må bra i sin egen kropp.
Jag stöder varken extrem undervikt eller extrem övervikt men så länge man är
hälsosam och frisk och
älskar sin egen kropp så är det vackert.
Jag tänker älska min kropp nu, när vågen står på 60 kilo, precis som jag kommer om den står på 70 kilo i framtiden. Men just nu är min egen kropps idealvikt 58 - 61. Min kropp pendlar mellan dessa siffror oavsett vad jag äter. Jag tänker inte skämmas för att jag inte lägger på mig vikt "utan en kamp". Jag tänker inte heller skämmas för att jag ser ut exakt som min mamma gjorde vid 20 och som min mormor gjorde vid 20. Det skulle vara som att skämmas för den jag är, vilka jag kommer ifrån. Jag är stolt över min familj och vart jag kommer ifrån.
Allt jag ber om är att få vara som jag, älska min egen kropp, är utan att få höra om vad som skulle göra mig snyggare.
Tack kära vänner men jag vet redan att jag är skitsnygg.
Ja, jag vill gå upp i vikt, det förnekar jag inte. Jag tror jag skulle orka mer och må bättre. Men jag behöver inte höra det från andra. Precis som andra inte behöver höra att de skulle vara snyggare i andra kläder, med 5 kilo mindre eller med annat smink. Riktiga vänner tycker om en för ens insida och nöjer sig med att ens vän älskar sin vikt, sin sminkning eller sina kläder.
Hoppas någon orkar läsa allt, för detta är viktigt.
Älska dig själv, även om vi lever i ett samhälle där man inte ska älska sig själv.
