I bland känner jag mig så nedtystad. Det är sån min uppväxt varit. Jag har varit ett barn och har ine haft något att säga till om. Nu spelar jag på kortet "Jag är 18, jag räknas som vuxen" och skiter i att de inte verkar vilja höra och försöker tysta ner mig. Jag pratar ändå. För nu spelar min röst roll. Även om de inte bryr sig.
Jag önskar att jag kunde blogga mer, men nu är det inte inspirationen det är fel på, nu är det tiden. I mrogon drar jag igen. Denna gång till Borlänge. Helt ensam. Jag ska dit och jobba, med något så otroligt spännande och intressant! Men jag känner ingen där. Eller, ett par. Men ingen nära och ingen som jag ska jobba med. De finns bar folk jag "känner" som kommer vara i samma område som jag, på en festival med cirka 50 000 besökare och ett par tusen funktionärer. Förstår ni? Jag är ensam.
Men det kommer bli ett äventyr och jag kommer behöva lita på mig, bara mig. Stå på egna ben. Jag var på relax semester med mina tjejer, nästan ensam, nästan på egna ben. Men då var det 6 ben som stod för sig själva. Nu är det bara jag, två ben. Visst, jag bjuds på tre mål om dagen och jag har en personal ansvarig som "tar hand om mig" men jag ska dit, utan att känna någon, leta upp allt, komma i tid, sova ensam i tältet, lära känna folk och göra ett skitbra jobb.
Jag är så upphetsad att jag nästan spricker!
Jag vill kunna säga allt det där. Men det finns alltid murar. Eller, nu för tiden, med personerna jag syftar på, är det mer små tunna plastiga, genomskinliga väggar. Man ser och man kan röra, man förstår allt som händer på andra sidan, alla vet det, alla är medvetna. Men... Att säga det man ser, det är otänkbart. Det är annorlunda om man på ena sidan plasten kastar över orden till någon man inte känner så väl, då kastar man de bara över ena sidan muren och den på anda sidan tar emot. Men denna plastvägg ser man reaktionerna, man måste ta alla konsekvenser av ens ord, och handla där efter. När man bara kastar i blindo har man ingenting att förlora.
Ibland önskar jag att det var lättare att prata, att stå upp och... Prata. Men vi tystar hela tiden ner varandra och lyssnar mest på oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar