Kanske inte var en så bra idé trots allt...

Att vara hemma hos Robert. Saknar honom så jävla mycket nu. Det har ju gått bra när jag varit hemma hos mamma och förut när vi varit ifrån varandra i 3 veckor och jag varit hemma hos mig. Men att ligga i hans säng i hans rum, utan att hant här... Det är verkligen en plåga.

Varför saknar man ens folk? Jag menar nu för tiden? Vad är skillnaden mellan att han sover brevid mig och inte? 

Skillnaden mellan att prata med honom över Skype och sitta mitt emot? 

Är verkligen allt det fysiska så viktigt? Men jag antar att det är det. Annars skulle jag ju inte ligga här i Roberts säng, med tårar i ögonen, och känna att jag typ vill gå sönder av saknad. 

Sen är det ju vetskapen om att det är 4 veckor kvar värre än att det har gått en vecka. Jag menar en vecka utan varandra är ingenting, det är vardag.

Men i morgon kommer det kännas bättre, bör jag får åka ut till Norrbyskär och tänka på annat än hur mycket Robert borde ligga i sin svenska säng just ju me mig.