Min historia

- Du är tjock!

- Lägg av, jag är inte tjock...

- Om du inte ser att du är tjock måste du vara blind också.

Tänk att sådana ord kan fastna så hårt i en 8 årig flicka, att de finns kvar 12 år senare. 

Nu kan ingen kalla mig tjock... Jag har gått ner i vikt igen. Jag är så förbannat trött på detta! 

När jag nämner detta för folk är det inte många som förstår. Jag förstår dem. Jag kunde lika gärna vara en uppmärksamhetssökande bitch. Vill bli kallad smal och snygg. 

"Åh, jag är naturligt smal, tyck synd om mig!" 

Men så är det ju inte. Självklart gillar jag att vara mer eller mindre naturligt smal. För delvis har jag sådana gener. Kvinnorna i min familj är alla ~ 180 och smala. Jag har aldrig behövt tänka på vad jag äter. Skönt va? 

Mm, skönt tills du helt plötsligt väger typ 58 kilo igen och alla jeans börjar glappa i låren. Jeansen jag inte kunnat ha sen tidigt i våras för de är så tajta över höfterna att det göt ont, är helt plötsligt en aning pösiga i låren.

2 dåliga veckor och jag droppar 5 kilo. Snälla du, tänk inte "lyckos dig" eller "hon skryter bara". Det är ingen välsignelse. Det är väl ingen bestraffning heller, inte av den värsta sorten i alla fall. Inte så länge tankarna fortfarande är rätt...

Jag har varit där, på gränsen till sjuk.

Jag är inte där nu. Jag har bara stressat mycket. Jag är inte sjuk, jag vill gå upp i vikt. Jag har varit med om mycket de senaste månaderna ja, men jag mår inte dåligt över det, det är inte därför jag gått ner i vikt. Det är 11 patientfall, två tentor en flytt och snart en sambo som stressat mig...

Men sen står man där. Framför spegeln... Ser magen som är helt platt... Låren som är så smala. Liknar modellernas perfekta kroppar. Alla snygga brunbrända tjejer i bikini på instagram. Sen får man komplimanger. Vad smal du är! Vad fint. Tur för dig att du är så där smal naturligt.

Vad gör man? Jo man finner sig i det. Ser det vackra och inte det sjuka. 

Det ironiska är att jag snickrat på ett inlägg om hela min historia. Min historia om mat och hur svårt det varit att äta. Hur jag bestraffat mig genom att inte äta. Att inte förstå eller vilja inse att man inte ska vara hungrig hela tiden. Men att jag är förbi det nu! 

 Och så vips har jag gått ner massa i vikt.

Jag är inte här av sjuka anledningar, av att jag valt att inte äta. Jag är här av stress, som sagt. Men jag ha jobb nog att hålla vikt. Jag måste äta för två för att göra det. Att gå upp i vikt är ett rent helvete. Men jag måste. Detta är flera kilon. Och jag vill ha tillbaka dem! Det här är ett år av jobb som försvunnit på 2 månader. 

Bara att sätta skeden i munnen igen Ellen, bara att börja äta. Och stressa mindre, men i morgon är det sista tentan, den är det långhelg med fest och firande!