Kattjat

Jag förstår att allt mitt prat om Luna måste tråka ut alla i min närhet. Men hon är ju så fantastisk! Jag har ju nämnt det tidigare, att hoppet och drömmen om en katt fick mig att må bra, när allt kändes som tyngst. Blir fortfararande alldeles varm i hjärtat bara jag tänkte på min bebis!

Jag trodde inte att man kunde få ett sånt band till en katt. Jag trodde, som så många andra, att katter är mer något man har. Inte som en hund, som är en i familjen. Men Luna... Luna har en sån personlighet, och vi har ett riktigt band. Hon litar på mig, och behandlar mig annorlunda mot alla andra. Och nej, det är inte för att jag ger henne mat. När hon är orolig, söker hon sig till mig. Jamar och tittar på mig. Hon pratar med mig när hon vill något, och använder olika ljud beroende på vad hon vill. När hon vill ha hjälp upp i soffan tillexempel jamat hon och tittar på mig med stora ögon.

 Hon är mer är något fluffigt hemma, för hon har ju en äkta personlighet, och vi har ett band. Denna kisse alltså, världens bästa!

Igår var vi ute på balkongen igen. Och efter det låg Luna och solade sig inomhus.

Kolla på den där tjockismagen! Hon har ju gått upp i vikt och blivit en riktig fluffis! Men ett kilo till skulle nog inte skada på den lille tanten.