Vart jag var och hur jag kände, på minuten.
Jag var så arg, så ledsen, så himla sårad. Men framförallt trött på tillvaron.
Lite som nu, trött på allt.
Jag är så dramatisk, har alltid varit.
Blåst upp grejor, och jag har ett fruktansvärt temprament.
Inte ofta jag visar det, men det finns där. Ellen som bubblar av ilska när det väl kommer till något jag bryr mig om och tolkar alltid det värsta ur folk.
Som den kvällen, så mycket elaka saker jag sa, men jag satte mig själv först den kvällen.
Vad jag kände och hur jag behandlades var viktigast.
Satan vad trött jag var på tillvaron.
Synd att jag inte gör det oftare, sätter mig i första hand alltså.
Men det börjar nu, nu är jag viktigat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar