En fråga som alltid kommer diskuteras. Vissa påstår attraktion, andra påstår att man vet direkt när man hittat ens soulmate.
Jag är ju en sån där mellan Svensson. Jag tror inte på Gud men på "något". Samma sak gäller nog här.
Jag kan inte säga att man blir kär första gången man ser något, det tror jag inte. Man kan bli attraherad ja, och intresserad på en hälsningsfras, men kär? Nja, det är svårare att tro på.
Men ändå har jag upplevt något sådant. Det var inte attraktion, inte bara. Visst var han snygg, ja. Men det var liksom inget utomjordiskt över honom. En vanlig snygg kille liksom. Ändå kände jag något. Jag ville vara nära honom, prata med honom och lära känna honom. Då hade han inye sagt något speciellt än, jag hade inte heller hört något bra om honom sedan innan. Detta kände jag direkt, innan jag pratat med honom för första gången. Jag minns så väl att jag nästan skrek så fort jag fick tillfälle att prata med honom. Det var som en otrolig dragningskraft.
Men ändå kände jag detta, första gången jag såg honom...?
Jag vet inte hur jag förklarar det, men det var mer än attraktion men att kalla det kärlek är ett steg för långt, även om det är vad det blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar