Är det mörkret, tystnaden eller ensamheten som gör det? Alla tre kanske..?
Jag längtar av hela mitt hjärta till studenten. Samtidigt vill jag inte något mer än att stanna tiden. Jag vill inte ta studenten, jag vill inte leva i den stora verkligheten. Skolan har varit min verklighet i 13 år.
Hur kan vi vara redo? Vi är bara 18. Hur kan vi förväntas kunna ta hand om oss själva? Hur kan man bli myndig vid en så ung ålder som 18?
Jag må ha utvecklats tack vare erfarenheter sen jag var 16 men jag känner mig lika benägen att ta hand om mig skälv som jag var då.
Nitton år och utflugen. Tjugotvå och färdigutbildad, licens i handen och allt. Är det min verklighet nu, min framtid?
Jag kan å andra sidan knappt vänta. Gymnasiet tar slut, jag kan äntligen ha ett normalt förhållande, jag får stå på egna ben. Men som sagt, det är min verklighet, säkerhet, sen 13 år.
Man kan verkligen bli sinnessjuk av att behöva ta studenten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar