Pffh.

Sitter och läser om kärlek.
Kärlek känns så långt borta just nu. Jag har så jävla mycket kärlek att ge men ingen att ge den till, han är borta. Den togs ändå inte vara på där, därför är det så här.

Det har bara gått lite över en vecka och det känns som om mina vänner redan tröttnat på att jag processar det som hänt. Jag måste prata om det, annars kommer alla tankar ligga och gnaga och göra allt värre. Det är ju inte som om det är det enda jag pratar om, jag skrattar är glad och pratar om annat mestadels av tiden. Tror jag i alla fall. Men i och med att han alltid är i närheten får jag aldrig stänga av.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte vara en börda för mina vänner, att de tycker jag är tråkig eller drar ner dem men jag måste nämna det då och då. Jag mår bättre då.
Eh, jag vet inte vad jag ska göra...