Jag har ju sagt tidigare att jag inte vill skriva ut känslor här på bloggen längre. I alla fall inte som jag gjorde för ett tag sen. Men nu kan jag inte hålla mig...
Jag är sårad och trött. Trött på att ständigt behöva fråga, lirka och gissa. Känslor är till för att pratas om, speciellt i en relation. Extra speciellt i en som denna. Det enda jag har gjort de senaste två/tre veckorna är att gissa, fråga, tjata och lirka. Försöka få fram känslor och svar, men lämnas ständigt utan.
Det tär så otroligt och leder endast till bråk och sura miner. Det har gått ganska långt nu, och jag är på väg till bristningsgränsen nu. Jag går under av den ständiga oron och stressen. Det här är inget jag vill ta. Det är inte okej att lämna över sådana känslor på en partner som inte vill något annat än att hjälpa och stötta men när man bara får svar om att allt är okej, att allt är bra och att man inte har något att oroa sig över... Ja, då finns det inte något jag kan göra utan att ta all denna stress, dessa elaka ord och den ständiga oron.
Jag är på väg till kanten nu, annars skulle jag aldrig skriva det här. Jag är rädd för att uttrycka sådana här känslor offentligt men när allt är på väg att brista, vad har jag då att förlora?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar