16 december 2013

Förlorat och inte vunnit

Ibland känner jag mig ensam. Som om de enda riktiga vännerna jag har nu för tiden är min älskade mamma och Robert. Känns lite tragiskt, att de enda jag skulle ha är min pojkvän och min mamma som liksom skulle älska mig oavsett. Jag är glad att jag har en så nära relation med min mamma, att kunna säga att jag kan prata om allt liksom. Samma sak med Robert, att jag får ha en så bra pojkvän och att fungerar trots distans. 
Men jag vill ju ha andra vänner också.
Jag känner att jag förlorat mina Stockholms vänner och inte helt vunnit nya vänner här i Örebro. 
Jag vet att jag har kvar mina vänner från Stockholm, så klart. Men det är skillnad när man inte är i samma stad. När man inte kan träffas ofta och lever i olika världar. Det är speciellt stor skillnad när jag pluggar på universitetet nu, och en del andra inte gör det. Det är skillnad att gå ett sådant program jag gör och att jobba. Inget är bättre eller sämre än det andra, bara annorlunda. Men inte mindre gör det skillnad.
Här i Örebro är det flera som jag, som pluggar till audionom. Jag gillar hela gänget jag hänger med, det gör jag verkligen. Men jag känner att jag inte kommit någon av dem så nära än. Inte som jag önskat. Jag känner att jag pratar känslor och erfarenheter och så, jag är ju rätt öppen av mig som somliga kanske vet. Dock känns det som om det inte är lika lätt att få andra att öppna sig på samma sätt och då känner jag mig... Lite i underläge? 
Folk är dessutom så upptagna här. Åker hem på helgerna, precis som jag, eller har vänner/pojkvänner här, vilket liksom gör det svårt att lära känna folk djupare. 
Så jag känner mig ensam här ibland, vilket gör att jag längtar hem. 
När jag väl kommer hem och träffar vänner, ja då är det inte som förut.
Det ända som är som förut är Robert och mamma. Så på så sett är de två de enda jag har kvar...

1 kommentar:

Sagiwagi sa...

Bejb, du har alltid mig. Till jordens undergång, det har jag lovat! <3