jag har sån ångest. Jag ångrar mig, tror jag.
Jag känner mig inte redo för att flyttat hemmifrån, jag är bara ensam i Örebro. Jag känner mig ensam och har inte alls skapat de kontakter jag hoppats på efter ett halvår. Jag saknar Robert konstant och jag saknar min mamma. Skolan går inte heller bra just nu och jag vill hem. Just nu är jag ju hemma i Stockholm men jag vet inte om jag vill tillbaka. Jag borde kanske ha tagit ett sabbats år, lekt av mig lite innan jag fortsatte. Eller stannat i Stockholm? Ja jag tror det är rätt tydligt vad jag känner just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra.
"Bit ihop" "Det går över" "Du måste bara vara där mer" "Jaja, det blir bättre." "Eh, sluta gnäll." Verkligen, jättepeppande, tack.
Problemet är ju att det inte går att lösa, jag måste ju var hålla ut. Att flytta hem igen skulle ju aldrig bli som förut, det är ju bara så. Så jag får väl hålla ut. Men livet blir ju inte speciellt kul när det bara är en kamp, när man måste bita ihop och "hålla ut". Dessutom, vad väntar jag på? På att allt ska bli bättre eller att jag ska bli färdigutbildad?
Det här är ju inte alls hur det skulle vara.
2 kommentarer:
<3 jag finns alltid här, på telefonen och irl. Bara skicka ett mess, eller slå en signal om du behöver!
Tack babe <3 Jag vet att du finns där. Jag vet att Robert finns på samma sätt osv. Men ändå, ingen av er BOR där. Jag saknar att ha en riktig vän i samma stad som jag. Faktiskt...
Men tack, du är bäst <3
Skicka en kommentar