Nu har jag sökt typ 1000 jobb

Förra måndagen sökte jag 6 jobb. Idag gick jag igenom 46 sidor med jobb från hela Sverige på arbetsförmedlingen för att hitta något. Sökte i slutändan kanske 10 stycken. Jag måste verkligen få något! Annars känns hela min plan så onödig. Då  hade jag lika gärna kunnat följa med Robert till USA redan den 6e juni. Då hade jag fått vara med på Roberts brors graduation vilket känns så ledsamt att jag missar... Robert åker ju också till USA tidigare för att leka av sig med sin bästa vän samt med sin nya cykel. Men för jag inget jobb hade jag ju lika gärna kunnat vara där, och när han var i Dallas för att vara med hans bästa vän hade han kunnat göra det på dagarna medans jag leker med Dupo och den nya hunden... (Asså en ny huuuund!!!)Jag hade kunnat vara hundvakt och haft mitt egna liv och aktiviteter i en månad. Jag hade kunnat skaffa nya egna vänner, hur det nu hade gått till... 

Men nej, istället ska jag gå runt i Sverige med en levnadsbudjet på kanske 2000 (snarare runt 1000-lappen) på 4 veckor. Jag är ju expert på billigt levande, speciellt om jag bor hemma hos mamma, men man vill ju ändå hitta på något med kompisarna i Sverige och inte bara längta efter Robert.

Nej just nu känns allt så mörkt. 

Roligare blir det inte när alla (eller en del) är så negativt inställda till min och Roberts USAresa. Mina kompisar blir avundsjuka (med all rätt hehe) och jätteglada för vår skull. Men så finns det vissa... föräldrar... som inte tycker att detta är en bra idé det allra minsta. De säger inte det rakt ut men det är inte svårt att genomskåda. Spydiga kommentarer, skeptiska frågor samt till och med anklaganden och suckanden. 

Tur att familjedelen vi ska till verkar glada att vi kommer i alla fall. Fast det vet jag att dem är!

Jag och Robert jobbade båda hårt hela förra sommaren och sparade till detta. Vi var inte lata (inte min åsikt) och tog ett år eller 3 från studier för att göra löjliga saker som att resa eller jobba på ett skit jobb eller bara lajarunt (inte heller mina åsikter). Både började plugga riktiga, tuffa program direkt. 

Visst, Robert kommer inte jobba alls i sommar och jag kommer max jobba 4 veckor även om det inte ser överdrivet ljus ut just nu. Men vi behöver det här. Vi har pluggat konstant i 14/15 år. Jag tycker vi är värda det här.

Men vad ska jag förvänta mig egentligen?

Jag "får" ju inte ens flytta till USA efter examen min examen. 

Vad ska jag dit och göra? 

Varför skulle jag vilja åka bort från perfekta Sverige?

Och välja ett land där en del av min familj bor som är otroligt viktiga, för framför allt min pojkvän? 

Sånt gör man ju bara inte!

Suck. Blir så trött. Förstår man verkligen inte att sådant puttar bort mer än håller kvar. Att spela på skuldkänslor, eller vad det nu ska föreställa, får mig bara att vilja åka ännu mer.

Asklyschigt men;

"If you love somebody, set them free"

Jag vet inte om det blir USA, Tyskland, Holland, England eller Karesuando (det ställe som jag kunde komma på som är längst ifrån Stockholm). Men en sak är säker, jag kommer inte vara kvar för evigt. Varken i Örebro eller Stockholm. Jag vill se världen, jag vill inte sitta still. Att sitta still är inte jag. Jag kan sitta still när jag får barn, men det är typ 10 år bort. Tills dess tänker jag inte sitta still. Inte mer än nödvändigt.