Post, Texas

Nu börjar vi resan och det storslagna äventyret, vår roadtrip!

 En resa som få i vår ålder gör, och om det inte vore för vissa förutsättningar hade det troligtvis dröjt några extra år innan detta äventyr hade blivit möjligt. Nu lever vi dock i en värld där vi har familj och vänner i stora fantastiska USA, och jag faktiskt fick uppleva den bästa semestern någonsin!

Så, det hela började i Dallas. Vi packade den gigantiska blåa bilen och gav oss iväg, väster ut. 

Innan vi fortsätter den otroligt spännande historian om mitt liv så vill jag bara nämna några saker. För det första: Robert var den enda, av oss två, som fick köra bilen. Fram tills dagen vi gifter oss kommer jag inte få köra någon av familjens bilar i USA av den enkla anledningen att vi inte är gifta och jag därmed inte är familj och därmed inte är försäkrad. Detta betyder alltså att av de ca 1000 mil vi åkte genom USA körde Robert alltså cirka... Allting. Sverige är ca 300 mil långt och för att alla söderbor verkligen ska förstå hur långt Sverige är och därmed hur långt Robert körde; Det är lika långt upp till gränsen  från Umeå som det är mellan Umeå och Stockholm. Sverige är långt kan vi alltså konstatera. 

Vi åkte i en gigantisk Toyota FJ Cruiser, Trail Edition (läste nu att det tydligen är FJ Cruiser Trail Team Ultimat Trail Edition...), men det tror jag redan jag har nämnt en gång. Den kändes inte så gigantisk då men hemma i Sverige förstår jag hur stor den är i svenska mått. En enkel fråga... När du ska gå in i en bil, vart är då sätet du ska sätta dig i? Ungefär knähöjd typ. I "vår bil" är det över rumhöjd, på mig, och jag har ben som aldrig tar slut, så ni kan ju tänka er vart min rumpa är. Allt jag kunde tänka på varje gång jag steg in eller ut ur bilen var mina stackars korta kompisar, mina Amandor, haha!

Tillbaka till resan! 

Vi började med att åka väster som sagt och första natten hamnade vi i Post i västra Texas, bara några mil från gränsen till New Mexico. Post var en otroligt deprimerande stad. Helt otroligt fattigt i svenska mått och då var det inte de fattigaste vi såg, bara det första smakprovet av den fattigdom som finns. Hus som inte stod upp men som ändå var bebodda. Plywood skivor för fönstren och klotter på fasaden men ändå så stod det en stor pickup utanför på den döende gräsmattan. Det enda den lilla staden överlevde på nu var oljan och arbetarna det förde med sig till området. Oljepumpar stod överallt och pumpade, på folks gräsmattor och i stor fält lägst de större vägarna. Vi bosatte oss på en camping där många av de runtresande oljearbetarna och deras familjer bodde i stora husvagnar. 

Vi stannade bara en natt eftersom detta bara var ett sovstopp på vägen men oj vad tråkigt det var. Ingen sorts underhållning, 3 matställen och inte ens en fin natur att titta på. Så vi slog upp våra campingstolar och drack öl. På natten när temperaturen äntligen sjunkit till behagliga 30 grader och vi lagt oss i vårt tält hördes det en siren, som tydligen var en tornado varnings siren, vilket kändes toppen i vårt lilla tält. På natten kom ett oväder med regn och åska, men som tur var inga tornados. Eller så sov vi igenom den, vikingar som vi är.