Vad är okej?

Jag har tänkt på det här med självförtroende. Vart går gränsen, hur mycket självförtroende får man ha?

Om man säger att man tycker om sig själv, att man är nöjd med sitt utseende, ens liv och ens vänner.

Ja, då är man normal, men ändå ganska ovanlig. Man är målet, det som alla vill nå men de flesta inte riktigt når. Inte i tonåren i alla fall. Då är det alltid något fel, något som ska förbättras.

Men om man faktiskt är nöjd, ja då har man kommit långt och andra tycker man har lyckats.

Men om man är mer än nöjd då?

Om man älskar sig själv? Om man inte bara är nöjd med sitt utseende om man tycker man är snygg, riktigt snygg. Sexig till och med!

Om man älskar ens egna otroligt roliga humor, om man tycker att ens personlighet är kick-as!

Ja, då är man en egocentrerad idiot. En äcklig know it all som tror att hen är bättre än alla andra.

Fast, är det så egentligen?

Egentligen är man ju bara supernöjd med sig själv, eller hur?

Så, det är inte så konstigt att ingen älskar sig själv fullt ut, när det inte är accepterat av ens omgivning.

Vad skulle ni tycka om jag srivigt om hur snygg jag är. Lagt ut bilder på mig och beskrivigt min perfekta kropp?

Skrivit om hur mycket jag älskar att vara med mig

Jag vet vad jag själv skulle tycka, och det är inga posetiva tankar. 

Det är svårt att älska sig själv när ingen låter en.